I en mindre ort i norr ringer en äldre kvinna till lokaltidningens annonsavdelning för att meddela att hennes make har gått bort. Samtalet som följer är kort, sakligt och präglat av ett tydligt fokus på att hålla nere kostnaderna för annonsering. Annonsmedarbetaren försöker varsamt guida henne genom hur en dödsannons brukar formuleras, men möts av ett mycket konkret och ekonomiskt tänkande. När samtalet närmar sig sitt slut uppstår en oväntad vändning i vad som egentligen ska förmedlas till omvärlden.

Det bar sig inte bättre än att Alfred från Hebbersliden hade avlidit och lämnat fru Alma. Som brukligt så skulle det annonseras i lokaltidningen, så Alma ringde annonsavdelningen för att meddela det inträffade.

Följade samtal utspelades sig:

Alma: Jer he anonnsavdelninga?

Tidningens annonsmedarbetare: Jo, det stämmer.

Alma: N´Alfré jer dö.

Medarbetaren: Jaha, och nu vill ni sätta in en dödsannons, förstår jag.

Alma: Tschuu (visslande inandning, norrlänska för ja).

Medarbetaren: Och vad vill ni att det ska stå i annonsen då?

Alma: N´Alfre jer dö.

Medarbetaren: Och vill du skriva mer i annonsen?

Alma: Inge mar, för he vål se dyrt om ji skriv na mar. He jer int lönnt å lägg ut na i onödan.

Tidningens medarbetare funderade en stund och kom fram till att det nog skulle blir svårt att övertala denna dam till att skriva något mer i annonser, så efter övervägande så sa han till Alma:

Du får tre ord till gratis. Vi bjuder på dem.

Alma funderade några sekunder och sa sedan:

Ja, i så fall se vill je att he ska stå: Skoter till salu!