En man i Antnäs upptäcker sent en kväll att det pågår ett inbrott i hans garage. Han kontaktar polisen, som informerar honom om att det för tillfället inte finns någon ledig patrull och ber honom säkra huset tills hjälp kan skickas. Kort därefter ringer mannen tillbaka till larmcentralen med ett nytt och dramatiskt besked, vilket leder till ett mycket snabbt och omfattande utryckningspådrag. När polis och räddningstjänst väl anländer visar sig situationen vara något helt annat än vad de hade förväntat sig, och en av poliserna ifrågasätter vad som egentligen sagts i telefonsamtalet – vilket leder till en oväntad och ironisk slutreplik.

Stefan Karlsson i Antnäs skulle gå och lägga sig när hans fru sade till honom att han lämnat ljuset på i garaget, vilket hon kunde se från sovrumsfönstret.

Stefan öppnade bakdörren för att släcka ljuset men såg då att det var tjuvar i garaget som höll på och stal saker. Han ringde polisen som frågade om någon av tjuvarna tagit sig in till huset. Stefan sa nej.

Polisen sade då att alla bilar var upptagna och rådde honom därför att låsa alla dörrar i huset så skulle polisen skicka en bil när någon blev ledig.

Stefan sa okej och lade på luren och räknade sedan till trettio. När han räknat färdigt ringde han återigen upp polisen och sade "Hej, jag ringde alldeles nyss för att det var folk som stal saker från mitt garage. Jag ville bara säga att ni inte behöver komma längre för jag sköt dom nyss".

Sedan lade Stefan på luren. Inom några minuter kom polisbilar, en piketbus, en brandbil och två ambulanser. Tjuvarna greps på bar gärning.

En av polismännen vände sig mot Stefan och sade "Jag tyckte att du sa att du hade skjutit dom". Stefan svarade "Jag tyckte att du sa att det inte fanns några lediga bilar".